Ja ja.. vad är väl en bal på slottet?

Då var det snart dax. Det största som hänt hittills inom svensk MMA, ett historiskt ögonblick. UFC till Sverige! När man läser statusuppdateringarna på Facebook så verkar hela Stockholm vimla av UFC fighters och kända MMA-profiler. Det är signeringar, fotograferingar, mediajippon med helgens fighters och diverse influgna kända namn inom organisationen. Jag var snabb som blixten och fick tag på grymma biljetter till galan, längst ner och långt fram!

Tito Ortiz, Cheick Kongo och Jake Shields på promotion event på VBC inför UFC galan i globen på lördag.

Men, jag har sålt min biljett, för jag bestämde mig för att åka till Helsingfors och tävla i Finnish Open BJJ istället. Egentligen tävlar jag inte förrän på söndagen men det gick inte att fera dit i vettig tid och till ett vettigt pris bara över dagen. Så jag tog beslutet att resa dit redan på lördagen. Och då missa UFC…

Det känns oerhört surt och det svider måste jag erkänna, men jag måste fundera på vad jag verkligen vill och vart jag vill komma. Hur bra vill jag bli? Min egen prestation går före andras, så frågan blir snarare; Vad kommer jag att känna mig nöjdast med i efterhand? Ju mer jag kan tävla desto bättre. Det kommer att gynna mig oavsett om jag tävlar i MMA, BJJ, SW, boxning eller dyl. Min plan var att köra en himla massa BJJ den här våren och att tävla så mycket som möjligt. Så då är det så det får bli. UFC kommer fler gånger. Helt ärligt var jag nog egentligen mer intresserad av att vara med och uppleva stämningen i ett fullsatt globen än av att se själva matcherna. Jag har sällan ro eller koncentration nog att följa en hel match. Än mindre en hel gala. För mig finns bara några få matcher som verkligen betyder något, och det är dom jag själv kör.

Vissa saker gör man för att det är roligt, andra saker för att det är utvecklande. Allra helst vill man ju att det ska vara både och såklart, vilket träningen för det mesta är, men inte alltid.. Ibland känns det som att man inte kommer någonstans och det är inte ens roligt att gå till klubben för att träningen känns tröstlös och tung. Det finurliga blir att ändå försöka hitta det som är roligt och det som känns meningsfullt.

Jag har ett enormt behov av att utvecklas och jag har väldigt svårt att lägga min själ i något utan att känna att jag kommer någon vart. Jag behöver ett kvitto på att jag utvecklas – bekräftelse, även om det bara är inför mig själv. Så fort jag känner att jag står stilla så försöker jag hitta nya vinklar och nya fokuspunkter. När jag senare går tillbaka så kan saker och ting plötsligt falla på plats. Jag väntar inte på att tillfället eller känslan ska infinna sig av sig själv. Jag vet att jag måste jobba för att ta mig dit. Så dit kommer jag. På ett eller annat sätt.

Nu ska det bli kul att, tillsammans med Iman Darabi, se galan från hotellrummet i Helsingfors. Och sen ge allt på mattan på söndag!

 

 

 

This entry was posted in All. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *