Hanna Sillén

Då var det snart dax. Det största som hänt hittills inom svensk MMA, ett historiskt ögonblick. UFC till Sverige! När man läser statusuppdateringarna på Facebook så verkar hela Stockholm vimla av UFC fighters och kända MMA-profiler. Det är signeringar, fotograferingar, mediajippon med helgens fighters och diverse influgna kända namn inom organisationen. Jag var snabb som blixten och fick tag på grymma biljetter till galan, längst ner och långt fram!

Tito Ortiz, Cheick Kongo och Jake Shields på promotion event på VBC inför UFC galan i globen på lördag.

Men, jag har sålt min biljett, för jag bestämde mig för att åka till Helsingfors och tävla i Finnish Open BJJ istället. Egentligen tävlar jag inte förrän på söndagen men det gick inte att fera dit i vettig tid och till ett vettigt pris bara över dagen. Så jag tog beslutet att resa dit redan på lördagen. Och då missa UFC…

Det känns oerhört surt och det svider måste jag erkänna, men jag måste fundera på vad jag verkligen vill och vart jag vill komma. Hur bra vill jag bli? Min egen prestation går före andras, så frågan blir snarare; Vad kommer jag att känna mig nöjdast med i efterhand? Ju mer jag kan tävla desto bättre. Det kommer att gynna mig oavsett om jag tävlar i MMA, BJJ, SW, boxning eller dyl. Min plan var att köra en himla massa BJJ den här våren och att tävla så mycket som möjligt. Så då är det så det får bli. UFC kommer fler gånger. Helt ärligt var jag nog egentligen mer intresserad av att vara med och uppleva stämningen i ett fullsatt globen än av att se själva matcherna. Jag har sällan ro eller koncentration nog att följa en hel match. Än mindre en hel gala. För mig finns bara några få matcher som verkligen betyder något, och det är dom jag själv kör.

Vissa saker gör man för att det är roligt, andra saker för att det är utvecklande. Allra helst vill man ju att det ska vara både och såklart, vilket träningen för det mesta är, men inte alltid.. Ibland känns det som att man inte kommer någonstans och det är inte ens roligt att gå till klubben för att träningen känns tröstlös och tung. Det finurliga blir att ändå försöka hitta det som är roligt och det som känns meningsfullt.

Jag har ett enormt behov av att utvecklas och jag har väldigt svårt att lägga min själ i något utan att känna att jag kommer någon vart. Jag behöver ett kvitto på att jag utvecklas – bekräftelse, även om det bara är inför mig själv. Så fort jag känner att jag står stilla så försöker jag hitta nya vinklar och nya fokuspunkter. När jag senare går tillbaka så kan saker och ting plötsligt falla på plats. Jag väntar inte på att tillfället eller känslan ska infinna sig av sig själv. Jag vet att jag måste jobba för att ta mig dit. Så dit kommer jag. På ett eller annat sätt.

Nu ska det bli kul att, tillsammans med Iman Darabi, se galan från hotellrummet i Helsingfors. Och sen ge allt på mattan på söndag!

I helgen var det Nordic Open BJJ ute i Nacka. Ett tvådagars arrangemang med flera hundra anmälda deltagare. Det hela löpte på fantastiskt smidigt på grund av väldigt bra struktur och organisation! För mig slutade det med ett förlorar-brons i min egen viktklass på lördagen efter att ha presterat riktigt dåligt och åkt ut redan i första matchen, men sedan med ravansch på söndagen då jag kammade hem guldet i den öppna klassen istället.

Helgen innan hade jag bokat in mig på Girls Only ute på Nacka Dojo. BJJ-tränings läger/seminarium enbart för tjejer, fredag till söndag, med Leticia Ribeiro och Beatriz Mesquita. Enormt inspirerande. Som tjej är det ju enklare att identifiera sig med andra tjejer. Leticia har varit svartbälte i mer är tio år och hennes meritlista är typ.. en mil lång! Alla tekniker såg så lätta och mjuka ut. Själv kände jag mig tung och kantig. Lite som ett kylskåp. Eller rätt mycket som ett kylskåp faktiskt.. Ett sånt där kombo kyl/frys/ismakin-skåp. Modell storkök.

Tiden efter EM har inte varit de bästa för mig ur träningshänseende. Jag började nästan tro att jag var odödlig, men till och med jag åkte på den här influensan. Helt däckad i två dagar, sen skakig i tre dagar till. sen tog det ungefär ytterligare fyra, fem dagar innan träningen började kännas som innan. Men efter att jag väl varit sjuk så gjorde det inte längre ont i ryggen när jag skulle ta mig ur sängen på morgonen. Så det kanske var dax. Jag minns knappt när jag hade influensa sist.. Efter Wushu VM i Macau 2003 kom jag visserligen hem och hade typ SARS eller nåt. Innan dess.. minns jag att jag var jättesjuk med över 40 graders feber när jag var typ 18. Dvs runt 1994. Vi pratar om 9 års cykler här, vilket innebär att jag kan vara beredd på att åka på något riktigt rejält 2021.

Lite surt är det att jag har gått upp alla kilon jag ägnade hela hösten till att tappa, så i och med att förutsättningarna den här gången inte varit de bästa, beslutade jag mig för att acceptera läget, strunta helt i att banta och istället anmäla mig i viktklassen över. Det gör inget. Det jag eventuellt tappat i kondition och styrka tänkte jag ta igen med ökad energi och de extra kilon jag lagt på mig var det ju ändå inte jag som skulle bära på! Det gick ju… sådär.

Nånstans tänker man att jag ska aldrig mer tävla dåligt förberedd, men förutsättningarna kan inte alltid vara optimala utan man får het enkelt se till att lägsta nivån är tillräckligt hög. Och förlusten i lördags fick mig definitivt att prestera desto bättre på söndagen. Disknings-förlusten i EM kändes mest snöplig men det var ju inget att göra åt mer än att vara lite uppmärksammare nästa gång och lära mig reglerna ordentligt. Den här förlusten däremot sved desto mer för jag kände att jag presterade långt under min förmåga. Jag hade kanske förlorat oavsett, men det är skillnad om man känner att man i alla fall gjort vad man kunnat.

Ibland behöver man något som ruskar om en och som får en att vakna till. Det är ju förlusterna man utvecklas av. Inte vinsterna.

Det irriterar mig alltid när saker kommer ivägen för min träning, men vissa saker måste man ju göra ändå. Ofta går det att planera runt, men ibland krockar det bara helt enkelt. Ändå har jag lärt mig att inte ångra något. Allt har sin tid och vill man, som jag, göra massor av saker så måste man ju acceptera att man har inte mer än 100 procent av sin tid. Men med lite planering brukar man kunna få ut det mesta av sin tid ändå.

Jag har planer på att ta körkort. Visserligen har jag klarat mig 36 år utan så varför? Jag bor i stockholms innerstad och kan ta tunnelbana eller buss överallt jag ska. Dessutom har jag inte tålamodet att köra runt kvarter efter kvarter för att leta parkering på kvällarna (jag kan se parkeringsböterna ligga i travar hemma). Parkering inne i stan är dessutom inte direkt gratis och plats i parkeringshus är lite som dagisplats. Det kan man ju få vänta på.. Nä men alvarligt. Det kan ju vara bra att ha. Jag gissar att det kommer att öppna upp fler möjligheter och även om jag inte har bil själv så kan man låna, hyra eller dela med någon annan. Det skadar hur som helst inte att ha ett. Och det är lite vuxet med! Man känner sig lite som tolv, eller i alla fall lite omyndig, när man säger att man inte kan köra. Inte att man inte kan för att man inte har körkort, utanför att man inte KAN. Jag har så gott som aldrig suttit bakom en ratt och det närmaste jag kommit att framföra ett motorfordon är automatmoppe i Thailand. Och go-cart, en gång.

Det svider lite att det finns vita fläckar på kartan över saker som jag  bemästrar eller i alla fall kan något om. Kanske är det därför är så roligt att köra Judo just nu. Det känns mäktigt att få knyta på sig ett vitt bälte igen! Att helt prestigelöst kunna få göra lite fel. Att få gå från träningen och känna att man varenda gång har lärt sig något nytt. Och att man blivit lite bättre än man var innan. Att gå in på träningen som ett blankt blad. Eller i alla fall försöka vara så blank som möjligt för självklart är jag färgad av all kampsport jag tränat tidigare. Det är alltså Judoträningen imorgon som krockar med Intro-/handledarkursen som man måste delta i för att få övingsköra privat. Men oavsett vilken dag jag väljer att gå den här kursen så kommer den ju att krocka med någon form av träning. Oavsett pass så känns all träning viktig och nödvändig och inget jag frivilligt skär bort men ju förr jag går den här kursen, destå fortare kan jag komma igång.

Livet väntar inte.

Det blev bara en match i EM.. Som jag förlorade. På diskvalificering. Jag tog ner och ledde på poäng men sen försökte jag jobba mig loss ur hennes guard och försvarade mig mot hennes attacker. Långsamt och metodiskt. Hon fick en fördel för ett svepförsök (tror jag) Men som Waldo sa; ur rent grappling hänseende var det inga som helst fel, utan rent av riktigt bra, men att aktivt försvara en position räknas i bjj som passivitet. Jag var överhuvudtaget inte ens medveten om att jag blev varnad (flera gånger dessutom..) Och sista minuten hörde jag hur Waldo skrek som en galnig åt mig att ställa mig upp. Jag fattade inte riktigt varför men jag försökte göra som  han sa men tydligen aldeles för långsamt för jag ville inte bli svept igen.

Men nu har jag laddat ner Regelboken och ska lära mig den utan och innan. En gång kan man få göra ett misstag. Inte två. För vill man vinna finns det inga utrymmen för misstag… ‘You make your own luck.’

Allt har en mening. Har det inte det så se åtminstånne till att göra mening av det.

Kvällslektyr..

Nu är det bara en vecka kvar tills vi åker till Lissabon. European Open BJJ Championship. Det blir min första tävling som lilabälte. Även om jag fick bältet för ganska exakt ett år sedan har jag inte tränat BJJ speciellt regelbundet eller engagerat under året, för fokus har varit MMA. Det blir lite som att kliva ut på mattan som sämst igen. Vilket inte behöver vara en dålig sak. Jag inbillar mig att jag är som bäst när jag kämpar mot tuffare motstånd. Det är då man höjer sig på riktigt. Det är då man presterar över sina gränser. Oavsett blir det roligt att komma iväg!

Som vanligt är det vikten som är det största orosmomentet. Och den här gången har jag inte sprungit något så konditionen känns lite sådär.. Jag börjar bli riktigt trött på det här årstids-limbot. Varken vinter eller vår. Det är för mörkt och kallt och ruggigt för att jag ska kunna palla mig ut och springa. Kanske hade det lockat lite mer om jag hade haft lite natur att ge mig ut i men så här bland bilar och betong, det finns inte helt enkelt. Dessutom protesterar knäna en smula när temperaturen går ner. Men jag skyller det på träningsslitage och inte på åldern. Jag sover längre och äter mindre istället. Så får det gå som det går.

Idag blev det en tur till gymet mitt på dagen. Tränar nu mestadels baksidan – rygg och axlar, för att kompensera för den här usla hållningen man får när man går hopkurad mot vinterkylan halva året. Dessutom tränar man ju så mycket framsida i övrigt när man boxas och grapplas.

Ikväll blir det BJJ och sen hem och sova. Tidigt!

Då var jul och nyår äntligen över! Det blev en del tränigsvila under helgdagarna och jag är ordentligt trött på mat och socker. Men nu har tävlingsträningen inför BJJ EM i slutet på januari börjat och det ska bli riktigt skönt att komma tillbaka i rutinerna igen. Och att bli av men dom här extra kilona jag har lagt på mig under julen..

Karl Bertil sprider lite glädje i samhällets bottenskikt...

2011 var ett hundår.. egentligen kom Katarina redan innan julen 2010 men 2011 hr varit det året då hon har boat in sig här i stan. Hon kom från landet där hon levt sina första 3,5 år så det var mycket nytt att upptäcka.

Årets första veckor var träningen till största delen inriktad på BJJ och jag ställde upp i EM i Lissabon som blåbälte. Jag kom hem med ett EM guld och ett nytt lila bälte.

På rutinkoll efter lite tysk ansiktsbehandling.

Bara någon månad efter  körde jag på the Zone i göteborg där jag mötte Shiela Gaff från Tyskland. Efter bara 8 sekunder blev det svart och jag vaknade upp jäkligt snopen och missnöjd..

I maj gick jag match på the Zone igen – Det gick betydligt bättre den gången men jag var ändå inte speciellt nöjd, för jag kände en hel del osäkerhet från matchen innan, vilket märktes rätt tydligt.

Min bästa kompis gifte sig. Det blev möhippa, långklänning och rubbet.

I juli var jag med på mma academy och började i samma veva med löpning och viktnedgång. Hösten var ett evigt harvande med löpning, cykling, simning, och diet.

Man blir kung på att skapa variationer på tonfisk och bönor..

Jag skalade av mig halva tummen på en osthyvel, sydde massa stygn och var tvungen att ersätta den roliga träningen med ännu mer av den tråkiga (löpning), men lite fäktning som omväxling lättar upp i träningssvackan.

George, Jag och Paolo

Tv3 visade dokumentärserien Svenskars Hemliga liv om tjejer som fightas, och jag satt med i debattprogram i tv4 med bla George Sallfeldt från mma-förbundet och Paolo Roberto.

Men så i slutet på november var det tillslut dax för Rumble of the Kings. Och tack vare löpningen och den långsama, stadiga viktnedgången var jag i mycket bättre form inför den här matchen än jag varit inför de två tidigare.

Tillslut tröttnade jag på att få håret avslitet av otaliga knän och fötter på varenda träning, och att greppa Gi och greppa hår blivit så gott som synonymt. Kort hår rockar på träningen! Även om jag ser ut som en kille när jag glider runt i mina slappa jeans och t-shirt, alternativt som en transa när jag tar på mig klänning och smink, så är det jäkligt skönt!

Under jul och nyår har jag tränat enbart BJJ. 2012 är fortfarande en bok fylld med tomma blad, men nu närmast ska jag inviga det (inte längre så nya) lila bältet på BJJ EM i Lissabon. Det kan gå lite hur som helst med tanke på att BJJ inte har haft så mycket fokus i min träning sedan EM förra året.

Min rygg kommer förhoppningsvis att bli lika glad som jag på den här bilden..!

Och nyårslöftet til mig själv blir att jag ska stretcha mycket och rulla på Rollern så mycket jag bara kan för att mjuka upp min stela bröstrygg.

Den vinter som aldrig tycktes ta slut förra året har knappt ens infunnit sig ännu. Och jag är ruskigt trött på det redan. Det är alldeles för mörkt, och alldeles för kallt…

Så där. Nu har jag nu suttit och filat med det här blogginlägget i snart en vecka.. Jag kan repetera och förfina en teknik i en timme utan problem, men sitta ner framför datorn och koncentrera sig på att få ner tankar i skrift.. det tar bara tre minuter och sen håller jag på med något helt annat… och har bara åstadkommit lite lösryckta meningar. Som dessutom är felstavade. Man slinter lite på tangenterna och så fort jag ser att jag det fattas någon bokstav eller att det är en för mycket så MÅSTE jag korrigera det omedelbart. Och då tappar jag flytet liksom… Sen ska alla lösryckta meningar byggas ihop till någonting meningsfullt och sammanhängande. Det är värsta projektet men jag vägrar att skriva korta inlägg som till och med känns meningslösa för mig själv.. så jag hoppas på något vis att det tar lika lång tid att läsa och reflektera över det jag skrivit som det tagit mig att skriva ner det.. fast det vet jag ju att det inte gör.

När man regelbundet skriver ner saker man tänker på eller gör, antingen i en blogg eller om man bara skriver det för sig själv i en bok, så börjar man automatiskt reflektera över allt möjligt. Det finns egentligen alltid något intressant att skriva om bara man lyckas plocka ihop virrvarret av tankar och intryck och konvertera det till text och bild.

Hur som helst. Rumble of the Kings förra helgen, sen kom den som ett brev på posten – förkylningen. Så fort matchen är över och man slappnar av. Såklart är det en hel del spänningar som släpper. Det hade gått nästan 7 månader från förra matchen och det var alldeles för  länge. Så pass länge att jag faktiskt började känna mig osäker på min egen kapacitet. Den här matchen föregicks dessutom av min medverkan i ett avsnitt av Svenskars hemliga liv på tv3 och dagen efter det en debatt om MMA i TV4s Kvällsöppet. Med ögonen på sig så där och match på hemmaplan i kombination med den osäkerhet som automatiskt kommer när man inte gått match på länge kände i alla fall jag mig rätt hjälplös och liten sådär några dagar innan match. Fyra dagar innan kan man inte längre göra något. Man kan inte träna någonting som kan påverka resultatet. Minsta misstag med maten kan också påverka vikten på invägningsdagen så att den  är ett halvkilo över vad man räknat med. Man vill bara gå matchen NU eller så vill man att den ska skjutas upp så att man kan fortsätta träna och äta. Men att bara gå och vänta, det är en plåga! Jag vill inte tänka på matchen eller vad jag ska göra. Jag litar helt på att jag kommer att veta vad jag ska göra när jag står där. Jag ska kunna allt redan efter all träning och alla förberedelser.

Och på matchdagens morgon. Väntan, väntan, väntan. Man kan inte börja ladda eller låta nervositeten komma för tidigt för det tar för mycket energi. Jag försöker bara ta det lugnt… Men tillslut. När man sitter i bussen på väg in till Hovet. När jag ser min motståndare. Då börjar matchen. Nu kan jag äntligen fokusera på det jag är här för att göra. Jag sitter gärna bredvid när alla andra tjattrar och pratar men jag sitter själv tyst och observerar folket runt om kring. Visualisera hur jag vinner, hur jag bryter ner henne i ringen. Hur jag alltid är den som är först in i, och är den som avslutar varje slagväxling. Hur jag är den som tar ner och hamnar överst. Och om jag blir nedtagen, hur jag exploderar upp direkt igen. Hur jag under de sista trettio sekunderna i ronden ökar tempot, oavsett hur trött jag är. Jag försöker känna att trötthetskänslan bara är mental. Att det är det här jag är här för att göra, det här jag tränat så hårt för och att ingenting annat betyder något. Det finns inget annat efter den här matchen. Efter denna är det tomt. Ett vitt papper som ska börja fyllas när matchen är över. Sista minuterna av lugn är i omklädningsrummet när jag får mina händer lindade, men i kroppen är jag redo att gå match vilken sekund som helst. Jag är alltid seg och tung under uppvärmningen men jag vet att det kommer att försvinna när jag väl står där i ringen. Så fort jag för börja värma upp så känner jag att jag äntligen är väntan över. Nu får jag tillslut äntligen göra någonting åt den här uppbyggda nervositeten.  Kroppen är varm redan, men musklerna behöver vakna. Explosivt och hårt. Alltid med avsikt i alla tekniker.

Hon tog ner mig i första ronden. Skit! Tänkte jag men kände mig inte det minsta orolig för jag behövde bara vänta på att hon skulle försöka slå för att få utrymmet att ta mig loss. Strax efter det höll jag på att fastna i en guilliotin. Jag på Waldos inrådan lade jag tryck på henne och stabiliserade positionen. Sen var det bara att vänta på att hon tröttnade. Jag kände mig aldrig speciellt hotad varken stående eller på mark i övrigt. Och jag försökte verkligen att avsluta matchen innan tiden var slut, men hon vred sig som en mask på en krok.

Marius Zaromski - Efter att han hälat Bruno i huvudet

Jag såg inte en enda hel match under kvällen. Synd, för alla sa att det var en grym gala! Men jag hade helt enkelt inte ro i kroppen att sitta stilla och titta. Men århundradets fetaste spark såg jag i alla fall. Visserligen på monitorn inne i omklädningsrummet (Stod där och försökte ringa mamma för att berätta om matchen). Jag bara gapade..!

Mina föräldrar var borta på middag och mamma hade inte berättat för pappa att jag skulle gå match just den här dagen. Han blir alldeles för nervös och mår bara dåligt. Så det kom som en glad överraskning för honom när hon berättade att jag gått match och vunnit.

Vad tänkte jag egentligen??

Och det var så skööönt att komma hem efteråt! Men titta nu noga på den här bilden till höger, för det är verkligen inget man får se ofta! Vet faktiskt inte vad som flög i mig men man gör så mycket tokigt efter match när man plötsligt inser att man KAN! …men jag insåg det onödiga i samma stund jag knöglade ihop skräpet. Men då hade jag redan tryckt i mig skiten.

Även om det är jul snart och hela världens tycks cirkulera kring pepparkakor, lussebullar och skumtomtar så måste jag se till att sköta kosten som tidigare. Vikten ska ju fortsätta nedåt. Det känns redan som att jag gått upp 5 kilo och tappat allt vad kondition och fysik heter… Men så känns det ju när man varit krasslig några dagar och inte kunnat träna överhuvudtaget. I synnerhet när man vanligtvis tränar minst två pass om dagen. Dessutom så vet ju alla att man MÅSTE äta glass och sånt när man är sjuk…

I helgen var nästan alla nere i Stenungsund och tävlade i Scandinavian Open BJJ. Jag var kvar här hemma. Två veckor kvar till match, sittandes i en träningshall utan riktig mat, hamburgare, pizza och mackor.. Inte så bra för vare sig tävlingsform eller diet. Så jag passade på att utöver träning här hemma ha lite egentid för en gångs skull!

I raden av saker jag sällan gör och unnar mig ligger garanterat konserter på en topplacering! Men i torsdags var det på tiden att jag passade på. Det var säkert 700 år sedan jag var på konsert sist! Minst!!

KMFDM – Tysk industri-rock när den är som bäst!

I och med detta kom jag däremot i säng lite för sent så jag var rätt trött när klockan ringde på fredagmorgonen. Ivàn skulle vara med och filma när jag och Christophe fäktades. Han ville ha lite spännande bilder så han monterade sin kamera på motorhuven.

Paul, Fäktningsmästaren körde hårt med oss. Det är svårare än man tror att få till alla tekniker. Att träffa målet. Att vara avslappnad.. Han skrek och gormade och slängde masken i golvet när jag gjorde fel.. Och jag gjorde mycket fel. Men så ibland blixtrade jag till och bemöttes då av någon form av jubel! Jäklar vad glad man blir när det plötsligt blir rätt! Men lyckan blir kort för sen gör man fel igen.. och igen..

På eftermiddagen tog jag mig tid att sy fast den nya patchen på min Gi. Och så pimpade jag den med ett par svalor. En på varje axel… Mycket nöjd!! 

Foto av Therese

På söndagkvällen tog jag mig ut tilt Kungsängen och blev fotograferad av Therese, en arbetskollega. Vi hade skjutit upp det många gånger men nu när jag faktiskt hade tid så blev det av! Och bilderna blev super bra!

Nu på tisdag (imorgon) visas dokumentärserien “Svenskarnas Hemliga Liv” på TV3. Det avsnittet som handlar om tjejer som slåss. Nu får hela sverige se hur jag blir golvad efter bara åtta sekunder… Många har sagt att det var typiskt att dom filmade “fel” match. Att dom borde filmat en där jag vinner.. Men jag vet inte det – det här ger en annan vinkel på något sätt. Lite mer realistiskt. Man kan inte vinna jämt, hur mycket man än vill och försöker. Och den förlusten är på på många sätt viktigare än alla vinster tillsammans.

I morse var jag på ett frukostseminarium som handlade om retorik, och konsten att övertyga. En grymt bra start på en i övrigt fullsmockad vecka. Det var oerhört inspirerande och kan förhoppningsvis vara nyttigt inför debattprogrammet “Kvällsöppet” i tv4 på onsdag kväll. Jag och Paolo Roberto ska sitta och debattera mot hjärnforskare angående att Riksidrottsförbundet tillåter MMA som idrott i Sverige. Det kan kanske verka lite galet och tro det eller ej, men en stor del av min träning går ut på att se till att jag blir träffad så LITE som möjligt på match. Och jag räknar med att min motståndare tränar på samma sätt. Jag försöker aldrig tvinga på min sport på någon som inte vill. Jag kan tycka att det är fullkomligt galet att kasta sig utför en brant backe på enbart ett par skidor och sen hoppas att man ska sväva ner mot marken och landa på skidorna igen.. Men inte tycker jag skidhoppning ska förbjudas för det. I ringen eller buren fightas vi på lika villkor under ett regelsystem som tar hänsyn till utövarnas säkerhet. Jag garanterar att det finns fler punkter för vad man INTE får göra än för vad man faktiskt får göra.

Inspirerande start på veckan!

Det är livsfarligt att leva. Så är det bara. Och det finns ju ingen som överlever i längden. Så jag ser till att ha så roligt som möjligt på vägen och försöker göra livet så meningsfullt för mig själv som jag bara kan medan jag har chansen. Och utmaningen gör dessutom att jag känner att jag kommer närmare mig själv.

1) Lördags-fys med “The Mask”

I lördags var det dags att testköra masken.. Jag hade förberett mig själv att jag kanske skulle vara tvungen att ha den på i intervaller för att vänja mig. Men inte helt otippat slutade det med att jag hade den på mig hela passet. Utmaningen såklart. Att pressa sig själv.

Före...

Jag hade visserligen bara på “lättaste” luftintagsmunstycket men det var tillräckligt för att andningen skulle kännas tung och masken skulle “sugas fast” vid varje inandning. Det som var jobbigast var egentligen klaustrofobikänslan. Och att man inte kunde torka sig om näsan när man började snora. Och att den skar in i pannan.. Men strunt samma. Jag kan snora hur mycket jag vill i masken för det är ändå ingen som ser!

..Under...

Så länge jag andades lugnt och djupt så kunde jag hålla så gott som normaltempo. Börjar man andas för snabbt så hinner man inte andas in tillräckligt mycket syre per andetag. Andas in. Hålla luften i lungorna lite extra innan utandning.. Det funkade riktigt bra. Det blir lite svårt när man gör övningar när man måste få in en rytm i andningen och måste hålla ett tempo där rytmen är snabbare än man kan dra in luft.. Men kroppen får helt enkelt anpassa sig. Det är ju lite det som är meningen!

...och efter!

Jag ska helt klart fortsätta köra fys med masken på. Och nu i halloween-tider kan jag kanske till och med ha den på när jag springer utomhus!

2) Katarina är hungrig och rymmer till ICA

Jag har haft Katarina hemma hos mig i nästan två veckor. På gott och på ont. Mestadels gott såklart, även om jag vid ett par tillfällen har fått skära lite i träningsschemat för att få det att funka. Samt även lidit lite dåligt samvete på hennes bekostnad ett par gånger.

Igår kväll kom mamma och hämtade henne. Men lätt hänt när man blir överfallen av en lycklig bullis så fort man kommer innanför dörren, glömde hon att vrida om låset. Väldigt lätt hänt. Katarina höll sig i köket medans vi käkade men sen plötsligt hade hon öppnat ytterdörren och smitit ut. Jag hörde att folk gick i porten och tyckte att det lät lite ovanligt högt.. är dörren låst? Nää.. såklart inte. Jag – ut i trapphuset.. ingen Katarina. Faaan. På med skor och ut genom porten. Ingen hund så långt ögat nådde. Framförallt ingen Katarina. Vi letade igenom parken och gatorna runt huset och ropade och visslade. Frågade andra hundägare som vi mötte.. men inte ett spår. Ingen hade sett henne. Hon kunde vara nästan vart som helst för hon går dit nosen pekar.. Jag tänkte på risken att hon skulle bli påkörd av en bil i mörkret eller stulen eller något annat otrevligt.. det kändes lite extra jobbigt när jag insåg att mamma måste känna att det var hennes fel.. man så får man inte tänka. Hänt är hänt, och det kunde lika gärna varit jag. Efter ca 40 minuters letande ringde mamma polisen och gjorde en anmälan. Då ringer min telefon.

“-Hej, det här är från Norrmalmspolisen. Letar ni efter en hund?”

“-Jaaa… Har ni hittat henne? Vart är hon? Ni har henne inne på stationen! Åh så bra, det ligger ju runt hörnet! Vi har letat som tokar, vart var hon någonstans? Inne på ICA Supermarket säger du?”

Fan typiskt MIN hund.. hon var hungrig! Det var inte bus och lek med andra hundar som lockade mest när hon fick chansen. Det var mat. Precis som för matte.. Jag var faktiskt inte ens förvånad!

Jag pratade med kassörskan nere på ICA och hon sa att Katarina varit så snäll och lugn. Hon hade inte alls velat gå därifrån.. Tro fan det!

3) ..och så blir det FIGHT! 

Nu är det äntligen klart med nästa match! Det blir Rumble of the Kings den 26 november på Hovet. Motståndaren är inte officiell ännu men det kommer inte att bli enkelt. Det är det ju aldrig. Känns skönt att ha något konkret att fokusera på nu. Vikten kommer att bli 57 som tidigare så jag ligger bra till redan och kan lägga mer fokus på prestation och lite mindre på vikten.

Då ska vi se om det går att ta cardion till en ny nivå! På fyspasset på lördag tänker jag inviga den nya “höghöjdsmasken” som jag köpte på Jabb igår. Den har tre olika munnstycken som alla släpper in olika mängd syre.  Det sitter nån liten fiffig ventil på sidan som leder till en “sugrörsliknande” mojäng inne i masken. Gissar att man kan koppla på en vattenslang så att man inte ska behöva “fuska” och ta av sig masken för att dricka. Men den kanske går lika bra att kräkas ut igenom tänker jag? Man kan undra om det inte hade räckt med en mask som täcker enbart näsa och mun, för jag misstänker att den kommer att imma igen. Och kommer man rusandes med den här masken i joggingspåret så lär man skrämma slag på alla man möter. Och vara tvungen att springa från polisen..

The "Fart-mask" (MMS från Peter..)

Jag var tvungen att titta igenom lite gamla sms  för att hitta en bild som en kompis skickade när han var i New York (varför han skickade den till mig kan man ju undra) Han beskrev förtjust att han hittat en gasmask med inbyggd bång.. men jag gissar att det är andra dofter som ska in genom det röret! hur som helst så är den skrämmande lik den här masken.. bortsett från andningsmunstycket då.. Men åh FAKK!! Det ÄR ju samma! Nu när jag jämför bilderna….!

Jag återkommer med utvärderingen efter lördag. Och bifogar eventuellt någon mindre härlig bild när jag fyllt den med spya… Men jag nöjer mig med att träna i den. INGEN ska få fisa mig i ansiktet…!